Osteolys höft

Höft- och knäsmärta utan någon påvisbar bakomliggande patologi är inte heller ovanlig. Behandling Alla höftfyseolyser ska behandlas med kirurgisk fixation. För en stabil fyseolys som klassificeras som lindrig eller måttlig glidning anses fixation in situ utan reposition vara det bästa behandlingsalternativet. Fixation med en enskild, centralt placerad spik eller skruv har visat sig ge god stabilitet.

Proteslossning höft symtom

Det finns en relativt god förmåga hos barn att remodellera en lindrig glidning med kvarstående tillväxt [2, 24, 30]. Implantat som tillåter fortsatt tillväxt minskar risken för sekundär benlängdsskillnad och möjliggör en mer naturlig utveckling av höften [24, ]. I Sverige är en så kallad LIH-spik det vanligaste implantatvalet. Vad gäller instabil höftfyseolys och allvarligare stabila glidningar råder internationellt delade meningar om vilken behandlingsmetod som är optimal.

I Sverige har en arbetsgrupp inom Svensk barnortopedisk förening SBOF tagit fram ett beslutsstöd för ortopeder i dessa situationer [29]. Huvudsakligen gäller frågan om man bör fixera in situ eller om någon form av reposition eller osteotomi bör genomföras peroperativt. Nackdelen med fixation in situ av större glidningar är att en kvarstående deformitet ger dåliga biomekaniska förutsättningar och ökad risk för tidig artrosutveckling [].

Sluten reposition å andra sidan innebär risk för ytterligare kärlpåverkan, ökat intraartikulärt tryck och i förlängningen avaskulär nekros [38]. Per­operativ perfusionsmätning har beskrivits i studier, liksom peroperativ monitorering av det intraartikulära trycket i höftleden []. Öppen reposition med osteotomi har enligt vissa studier mycket bra resultat, medan andra rapporterar en inte obetydlig risk för allvarliga komplikationer [40, 46, 47].

Ett praktiskt tillvägagångssätt vid en måttlig eller allvarlig instabil höftfyseolys kan vara ett försiktigt försök till sluten reposition under genomlysning. SBOF:s beslutsstöd ger här praktiska tips och förordar även en peroperativ punktion av leden i tryckavlastande syfte. Om reposition inte låter sig göras lätt antas ytterligare manipulation leda till ökad risk för avaskulär nekros och glidningen fixeras in situ [29, 47, 48].

Vid en instabil fyseolys bör operativ åtgärd ske akut, helst inom 6 timmar. Studier har visat betydligt minskad risk för störd cirkulation och avaskulär nekros vid instabila glidningar som opererats inom 24 timmar [22, 49]. Vid stabil höftfyseolys bör operativ åtgärd genomföras inom 48 timmar för att undvika ytterligare progress.

Vid instabila fyseolyser kan postoperativ perfusionsundersökning MR eller skintigrafi ge vägledning för postoperativ belastningsgrad [29]. När det gäller frågan om profylaktisk behandling av den kontralaterala höften går åsikterna delvis isär internationellt. Då risken för att även den andra höften ska drabbas är så pass stor cirka 60 procent är det i Sverige standardbehandling att fixera den kontralaterala höften profylaktiskt, såvida inte barnet bedöms vara mycket nära slutning av tillväxtzonen i proximala femur.

I de fall man avstår från profylaktisk behandling är det viktigt att följa upp patienten med regelbundna radiologiska kontroller []. Argument mot kontralateral profylaktisk spikning baserar sig på en liten risk för iatrogent orsakade skador på en, hittills, frisk höft. Efter operation av instabil fyseolys rekommenderas större försiktighet postoperativt. SBOF:s beslutsstöd rekommenderar 6 veckors avlastning och 3 månaders idrottskarens, medan man vid stabila fyseolyser kan vara mindre restriktiv.

När man postoperativt kan se störd cirkulation till epifysen rekommenderas avlastning med stegmarkering upp till 12 månader postoperativt. Bisfosfonatbehandling vid hotande avaskulär nekros till följd av fyseolys tillämpas på vissa håll. Behandlingsmetoden är ännu inte helt etablerad, men studier har visat lovande resultat vid behandling av avaskulär nekros-orsakad osteonekros till följd av fyseolys [].

Prognos Vid mindre allvarliga, stabila glidningar är prognosen generellt sett god utan någon större risk för avaskulär nekros. Vid instabila glidningar finns en högre risk för avaskulär nekros, broskdestruktion och tidig artrosutveckling. I dessa fall kan ytterligare kirurgi med femurosteotomier och på sikt även proteskirurgi bli aktuellt. Vid kvarstående formförändrad caput finns även en risk för inskränkt rörlighet och femuroacetabulärt impingement [24, 28, 35].

Oavsett graden av fyseolys är det viktigt med regelbundna uppföljande besök för att kunna följa höftledens utveckling. Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna. Kurtz et al. Kurtz S, förutspår att djupa infektioner runt protesmaterial troligen kommer att bli den mest dominerande orsaken till proteslossning under de kommande åren och att undermålig protesinläkning och komplikationer associerade med dessa infektioner kommer att bli en betydande ekonomisk börda för samhället.

Idag saknas en säker och riskfri metod för att diagnos av protesinfektioner. Kliniska tecken på osteolys uppträder först vid uttalad proteslossning eller fraktur i benvävnaden runt protesen Saleh K, och kan därför inte användas för tidig diagnos. Det finns därför ett stort behov av känliga metoder för tidig diagnostik av proteslossning och för test av nya proteser i kliniska prövningar.

Syfte SYFTE Vi avser att med högkänslig biochip teknologi identifiera specifika markörer som ger tidiga signaler om protesavlossning och andra komplikationer i op. Vårt mål är att: a Så tidigt som möjligt kunna identifiera en begynnande aseptisk proteslossning. Inga analyser har tidigare gjorts på dessa blodprover.

Epoch 99 patienter : preop. Palcetri 98 patienter : preoperativt, 3 mån, 1 år, 2 år, 5 år, 10 år, 12 år 3. Lubinus 84 patienter : preoperativt, 1 år, 2 år, 5 år, 10 år, 15 år 4. Boneloc cement 30 patienter : 6v, 3 mån, 6 mån, 1 år, 2 år, 3 år, 5 år, 7 år, 10 år, 12 år och 15 år 5. Impact-studien 17 patienter : postop.

AMK 88 patienter : preoperativt, 1 år, 2 år, 5 år, 7 år, 10 år, 12 år. Höftrevisioner patienter : preop. DEXA Dual Energy X-ray Absorptiometry : en metod där man på röntgenbilder mäter mineraltätheten i benet, vilket avslöjar om en osteolys uppstår runt protesen.

Epifysiolys höft

RSA radiostereometric assay : tekniken bygger på att man under insättning av en protes placerar röntgentäta tanatallumkulor i benet och ibland även på implantatet som fungerar som väldefinierade märkpunkter runt protesen. Efter operationen tar man regelbundna rtg-bilder av protesen med tvåplans teknik där röntgenplåtarna placeras i rätt vinkel under protesen och röntgenkamerorna projiceras mot resp.

Med denna metod kan man mäta protesförskjutning över tiden. Dessa biomarkörer utgör kroppens signalsystem och styr de flesta av kroppens funktioner. Dessutom är den nya tekniken, till skillnad från gamla metoder, relativt okänslig för grumlingar i provet. Venprover centrifugeras omedelbart i kylcentrifug, plasma pipetteras och sparas i oC frys biobank Prof.

J Cassuto fram till analys. Benvävnad som avlägsnas vid protesop. Kärrholm för senare homogenisering och analys. Genom att följa dessa biomarkörer kan en patologisk infektion skiljas från normal bakteriekolonisation med samma typ av bakterier vilket inte kan göras med odling. Detta beror på att normala icke-patogena bakterier inte utlöser frisättning av försvarsämnen medan samma typ av bakterie som har blivit vävnadsfientlig gör det.

Vi kommer att mäta ett stort antal cytokiner för att därigenom kunna få en bred uppfattning av vad som händer under alla läkningsfaser och för att kunna identifiera faktorer som bromsar benläkningen och sårläkningen. Trots av vi vid analystillfället inte hade tillgång till patientjournalerna, kunde vi identifiera flera allvarliga komplikationer i ett mycket tidigt skede av förloppet som de ansvariga läkarna hade svårt att göra bedside.

I bilaga 3 panel kan vi se att pat. Dessa markörer aktiveras av CD-systemet Cell differentiation när bakterier når blodbanan och sepsis utvecklas. I bilaga 4 ser vi hos samma patient en klar förhöjning av två andra biomarkörer IL-6 och MIP-1β panel som aktiveras vid en ytlig och relativt ofarlig vävnadsinfektion och en markör som stimuleras vid djup vävnadsinfektionen IL-1RA som är ett allvarligare hot mot individen.

Med biochip tekniken kunde vi hos pat. Den kliniska bilden visade en patient som försämras successivt och först i slutet av 3:e vårddygnet misstänkte läkarna en sepsis, tog blododling och satte patienten på antibiotika. Patienten avled dock några timmar senare. Blododlingssvaret 4 dagar postmortem bekräftade diagnosen. I bilaga 4 ser man även att pat.

Dag 11 sviktar patientens infektionsförsvar varvid infektionen går på djupet och triggar IL-1RA panel 3. Operationstekniken är givetvis beroende av den teknik som användes vid den primära operationen. I Sverige dominerar cementerad teknik vid primär höftledsproteskirurgi. Detta gör att man ofta har en mer eller mindre väl förankrad cementmantel att ta bort.

Detta kan vara tekniskt svårt. En cementerad lös acetabulardel utgör oftast inget stort problem, eftersom tillgången till acetabulum i normalfallet är god. Den cementerade plastdelen kan mejslas bort liksom den cement som eventuellt fortfarande fäster mot benet. Femur är svårare att komma åt.

I de flesta fall sitter delar av cementen ofta väl förankrade i benet. Risken att skada femur är stor när man borrar och mejslar. Det kan då vara fördelaktigt att ta upp en distal lucka i femur [9] för att den vägen komma åt cementen, och i vissa fall kan man behöva klyva proximala femur på längden [10]. Det finns också tekniker med ult­raljudssmältning av cement, som sedan kan slevas ut [11].

Vid revision av en tidigare insatt, ocementerad protes kan problemet vara att protesen delvis fortfarande är osseointegrerad. Detta kan vara ett större problem än att ta bort cement. Risken är nämligen att man skadar skelettet om skalet är fastvuxet. För acetabulum finns speciella instrument som skär precis mellan ben och metall, vilket kan vara till stor hjälp. Vid en mycket hårt sittande femurkomponent kan proxi­­mala femur ibland behöva klyvas för att komponenten ska kunna tas bort [12].

Man kan aldrig preoperativt helt utesluta att orsaken till lossning är en lågvirulent infektion, även om infektionsprov är helt normala och allmäntillståndet gott. Därför bör man ta multipla vävnadsodlingar, och odling bör pågå i 2—3 veckor. Vid reimplantation kan man på femursidan, om benet är väl bevarat, göra en recementering [13] eller använda ett ocementerat implantat [14].

Om benet är mer förstört eller resorberat kan man använda s k benpackningsteknik, där proxi­mala femur, ibland efter förstärkning, packas med malt bentransplantat som utgör bädd för en cementerad stam [15]. Man kan också sätta in en längre, distalt förankrad protes [16] Figur 5. På acetabularsidan måste man på samma sätt ta hänsyn till benförlusten när man väljer sin nya protes.

Recementering av en cup eller insättande av en ny ocementerad, konventionell cup kan göras om benet är av god kvalitet och benförlusterna små. Vid större defekter kan olika former av större ocementerade cupar med möjlighet till skruvförankring användas likaväl som benpackningsteknik [17]. Förstärkningsringar som skruvas fast kan också vara av värde [18] Figur 5.

Bra resultat, men inte lika bra som efter primäroperation Även om resultaten vid höftrevisionskirurgi är bra, är det viktigt att man för patienten betonar att resultatet oftast inte blir lika bra som efter en primäroperation. Detta har flera orsaker: dels opererar man i vävnad som redan är påverkad och delvis ärromvandlad, dels blir kirurgin med nödvändighet nästan alltid mer omfattande och mer vävnadsskadande.

Komplikationsrisken vid revision är också större än vid primäroperation [19]. De flesta patienter får dock ett gott kliniskt resultat även vid omfattande revisioner []. Möjlighet till re-revision finns i de allra flesta fall med ovan beskrivna tekniker, och skulle situationen uppkomma där benet inte längre är möjligt att använda för förankring av en konventionell revisionsprotes kan i vissa fall tumörprotes användas Figur 6.

Figur 1a och … … Figur 1b.