Vaccinationsprogrammet sjukdomar

Mellan årskurs 8 och 9, när barnet är mellan 14 och 15 år, ges en fjärde dos mot difteri, stelkramp och kikhosta i form av ett kombinationsvaccin. Detta är den sista dosen i grundvaccinationen mot sjukdomarna. För att behålla skyddet mot difteri, stelkramp och kikhosta genom livet rekommenderas en påfyllnadsdos vart tjugonde år. Biverkningar av vaccinerna I vissa fall kan vaccinerna ge upphov till biverkningar, som är helt normala och nästan alltid ofarliga: Vaccin som ges i form av spruta kan ge upphov till svullnad, ömhet och rodnad på injektionsstället.

Det är vanligt att barn får feber och blir hängiga efter vaccinationen. Spädbarn och bebisar kan reagera genom att gråta, skrika och vara trötta och gnälliga en tid efter vaccinationen. Till exempel kan kombinationsvaccinet mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio, haemophilus influenzae B och hepatit B — som ges till spädbarn vid 3, 5 respektive 12 månaders ålder — orsaka feber, diarré och kräkningar.

Barnet kan också gråta en längre period och verka otröstligt, vilket gör många föräldrar oroliga. Biverkningarna är dock oftast helt ofarliga och ett tecken på att kroppen reagerar som den ska. Kroniskt bärarskap innebär en ökad risk att drabbas av levercirrhos eller levercancer. Det är särskilt viktigt att se till att denna grupp har skydd mot hepatit B i händelse av en bristsituation, eller om barnet av någon orsak, har fått ett avvikande vaccinationsschema.

Hepatit a-vaccin barn under 1 år

Någon uppföljning med provtagning av antikroppar mot hepatit B behöver inte göras. För övriga vaccinationer såsom vaccination mot influensa, samt barn över fem år som inte erhållit pneumokockvaccination i det allmänna programmet, hänvisas till behandlande läkare. Barn med immunbrist och behandling som påverkar immunsystemet Barn med nedsatt immunförsvar kan behöva extra vaccindoser jämfört med friska barn.

Det gäller främst för avdödade vacciner som vaccin mot difteri, stelkramp, kikhosta, Hib, polio, hepatit B och pneumokocker. Ibland får barn med nedsatt immunförsvar avstå från vissa vacciner. Det gäller främst levande, försvagade vacciner.

Vaccination vattkoppor

För följande barn bör vaccination ske i samråd med behandlande läkare eller annan läkare med hög kompetens i ämnesområdet: Barn med nedsatt immunförsvar, till exempel primära immundefekter. Barn med nedsatt immunitet till följd av immunnedsättande läkemedel, till exempel biologiska läkemedel, cytostatika, kortikosteroider eller strålning.

Barn vars födande förälder behandlats med immunnedsättandel läkemedel under graviditet gäller levande vaccin, under första levnadsåret. Vaccinationer vid barncancer Uppföljningar av barn som genomgått behandling för cancer har visat att vaccinationsskyddet ofta är bristfälligt [5]. Det är därför extra viktigt att erbjuda kompletterande vaccinationer till barn som har haft cancer under hela tiden som barnet är inom barnhälsovården.

Barnens vaccinationsschema kan se olika ut beroende på vilken behandling de genomgått och om de hunnit grundvaccineras före behandlingen eller inte. Vaccinationerna av barn som genomgått behandling för cancer ska planeras i samråd mellan barnhälsovård eller elevhälsan och barnets barnonkologiska klinik. Lokala riktlinjer angående detta ska följas. Däremot kan det under cirka tre månader interferera negativt med immunsvaret vid vaccination med MPR.

BCG-vaccination och rotavirusvaccination kan ges utan särskilt tidsintervall. För barn som behandlats med högdos-immunoglobuliner, eller som regelbundet behandlas med immunoglobuliner, bör individuella ställningstaganden göras och tidpunkt för vaccinationer beslutas av barnläkare 8. Barn som fått Synagis© - det vill säga specifikt immunoglobulin mot RS-virus - behöver ej vänta tre månader med vaccination med levande försvagade vaccin eller iaktta något avstånd till avdödade vaccin [9].

Detta gäller både för barn och vuxna. Kombinationer av vacciner och immunoglobulin Immunoglobuliner intramuskulärt som till exempel immunoglobulin given som postexpositionsprofylax vid mässlingsexposition minskar effekten av levande försvagade vacciner mot till exempel mässling, påssjuka, röda hund och vattkoppor upp till tre månader efter injektion, men BCG-vaccination och rotavirusvaccin kan ges utan särskilt tidsintervall.

Efter administration av immunoglobulin bör det därför vara ett intervall på minst tre månader före vaccination med MPR. Efter given MPR-vaccination bör man vänta i minst tre veckor med immunoglobulin. För intravenösa immunoglobuliner IVIg gäller särskilda regler. Barn som behandlats för Kawasakis sjukdom rekommenderas ett intervall på 11—12 månader mellan givet immunoglobulin och vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund, för att säkerställa god effekt av vaccination.

För övrig behandling med intravenösa immunoglobuliner — kontakta specialist.

Vaccinationsprogram barn

Specifika immunoglobuliner till exempel tetanus, difteri, rabies, hepatit B ges ibland i samband med primärimmunisering med inaktiverade vacciner. Specifikt immunoglobulin mot tetanus som till exempel vid sårskador, eller specifikt immunoglobulin mot hepatit B, som ges till nyfödda barn till hepatit B-positiv mor med hög smittsamhet, påverkar inte senare vaccination med avdödat vaccin.

Däremot kan det under cirka tre månader interferera negativt med immunsvaret efter vaccination med MPR. BCG-vaccination och rotavirusvaccination kan ges utan särskilt tidsintervall. Specifikt immunoglobulin mot RS-virus Synagis ges till barn som är i riskgrupp för svår RS-virusinfektion.