Jag kan inte säga r diss

Vi börjar med det jag älskar att hata mest — studsbollen de kallar ett fordon. Jag älskar att köra warthogen i HALO. Det beror till största delen på att alla ytor där warthogen framförs är plana ytor. Det är lätt att styra, lätt att ta sig fram. I Mass Effect däremot förväntas jag framföra mitt fordon på planeter som för det mesta framstår som en blandning av franska alperna, isländska glaciärer och en syrebefriad version av insidan på en vulkan.

Det finns en handfull planeter som inte ser ut som tektoniska plattor som kramas när de har hicka. De planeterna har istället Thresher Maws som spottar syra och beter sig allmänt asocialt. Det finns två saker som fans verkar allmänt överens om. Shepard kan inte dansa. Shepard kan heller inte köra Mako. Jag tror ärligt talat att Shepard är rätt bra på att köra Mako. Det finns bara inga planeter att köra Mako bra på.

Planetleveldesignen är i många fall rent bedrövlig och jag har fler än en gång hoppat rakt ut i intigheten och landat på en bergskam med alla hjulen i luften. Det är frustrerande och kämpigt att köra Mako. Dessutom gnäller Garrus på mig om okalibrerade vapen på kärran i mitt huvud. Det är långtråkigt och prövar mitt tålamod att ta mig fram över planetytor som är skrynkligare än skjortor som knölats in längst in i garderoben.

Så egentligen är det kanske inte Makon, utan leveldesignen som behöver ses över. En annan sak som stör skiten ur mig i Mass Effect är coversystemet, i synnerhet på Eden Prime och Therum där jag plockar upp Liara se nedan för rant om asari. Det är störigt hela tiden, men blir extra störigt på de planeterna eftersom de innehåller platser där jag och mina companions måste slåss om utrymmet.

Sättet Shepard klistrar sig in i skydd och hur svårt det är att ta sig loss i kombination med få skydd så att alla hamnar på samma ställe gör vissa passager på Eden Prime och Therum till logistiska mardrömmar. Inte alls på tal om uppgraderingar, så är accuracy på krypskyttegevär superdåligt balanserat.

Accuracy går upp under spelet med moddar, bättre gevär och höjd skill, men i början av spelet är jag mest en beväpnad skurtrasa med överkokta spaghettiarmar. Att det ens går att träffa något när siktet svajar värre än om jag hade suttit i masten på regalskeppet Wasa under dess jungfrufärd är ett mirakel bara det. Gevär och pistoler av annan typ framstår inte som fullt lika katastrofala, men det är möjligt att det beror på att jag inte har ett sikte med samma zoomnivå på dem.

Det känns lite som förräderi att säga det, men BioWare är inte direkt jättebra på att balans och gameplay i första Mass Effect. Det som heller inte direkt når upp till några högre höjder och som jag — full disclosure — berättat för Preston som tyckte jag var för snäll är uppgraderingssystemet för vapen och ammunition. Det är hart när omöjligt att hålla koll på alla lager av information.

Först har du vapentyp, sedan tillverkare, sedan nivå på vapnet. På det har du vapenmodifikationer, tillverkare av mods och sedan nivå på moddarna. En tredje grej som påverkar är ammunitionstyp och nivå på den. Till det kommer sedan skillsystemet, så det är inte direkt lätt att välja vapen. Det lustiga i sammanhanget är att ett vapen av Elkoss Combine på en viss nivå kan vara sämre än ett vapen av Rosenkov Materials på en lägre nivå.

Jag vet inte hur andra preppar för ett story mission i Mass Effect, men jag halar fram excelark och wikisidor. Det som är det största problemet med gränssnittet är dock bristen på översikt. Det blir opakt eftersom mods och vapen till största delen består av listor och på grund av att jag inte ser vilken effekt en mod har på mitt vapen.

What the hell! Gör omni gel av allt! En grej som är helt orelaterad till gameplay men som jag ändå stör mig på något grymt är att den enda rasen som är enkönad i hela det kända universat har typiskt kvinnliga drag. Designen av asari hade kanske inte varit fullt lika eländig om det inte vore för att Liara är den enda bisexuella romansen jag som spelare kan ägna mig åt.

Om jag spelar Broshep kan jag alltså ha ett förhållande med en kvinna Ashley eller en monokönad ras som ser ut precis som en kvinna, med undantag för lite huvudtentakler Liara. Om jag spelar Femshep kan jag ha ihop det med en man eller en alien som liknar en kvinna. Inte för att vara sådan, men är det inte lite suspekt? Snacka om att vända sig mot en manlig publik.

I det första fallet med Broshep slipper spelaren få sin manlighet ifrågasatt med en romans som borde vara könsneutral men som istället presenterar sig som heterosexuell och i fallet femshep är det helt klart en anpassning till den manliga blicken när det kommer till homosexuellt sex. Utöver det här är asari också vad det verkar den enda intelligenta rasen i universum som tillbringar sin tid som go-go dansare.

Förvisso förklaras den här kulturen delvis genom den asariska matriarken Aetytha 2 i både Mass Effect 2 och 3, men asari i ettan framstår som en skamlös flört med den manliga heterosexuella kravställningen på kvinnor i spel. Men så är det ju — att man är en vass musiker behöver ju inte betyda att man förstår sig på varken musik eller expressivitet i någon vidare bemärkelse.

Jag frestas att skriva JazZZzz, men genren är ju inte sömnig i sig. Snarare jazzmusikerna som tenderar att vara det, och det irriterar mig som fan. Har tänkt på det mer än en gång då jag slagit mig i slang med dem.

Det där blev extremt tydligt när jag nyligen var på lokal med en kompis. Plats: Skolgatans Ölkafé på Möllan. Under kvällen kom vi att slå oss ner vid ett större jazzsällskap. In alles elva personer, uppskattningsvis mellan mellan 25 och 50 år gamla — sju män och fyra kvinnor. Alla musiker som lirade i flera olika band och konstellationer.

Några var etablerade musiker, några var under utbildning, andra pedagoger. Det blev ett trevligt samtal om företrädesvis ny brittisk och nordisk jazz, och vi fick en del tips om namn som lät intressanta. Kul att för en gång skull själv bli serverad och presenterad för musik, av någon som är engagerad och hängiven, tyckte jag.

Vi fick också under kvällen lyssna på brottstycken av musik som de själva varit inblandade i.

De var duktiga musiker och instrumentalister, inget tvivel om den saken, och jag tyckte en del av materialet lät bra i lurarna, medan annat var just lite duktigt, tyglat, aningens tomt. Det kan ju ha något, men är ofta lite tråkigt och för ångestbefriat för min smak. Nåväl, någonstans under babblandet med de här jazzmusikerna noterade jag att vi ganska lätt följde deras influenser och musikaliska preferenser, men att de inte alls förmådde följa våra.

Vi nämnde en mängd artister, band och låtskrivare i olika genrer, men de hade verkligen inte koll på mycket utan för sitt eget gebit. Alltså, vi lyfte en mängd ikoniska band och finfina artister inom flera genrer. Lyfte brett, känt och erkänt liksom smalt och mer udda experimentellt. Fick nada respons. Tvärtom föreföll de förvånansvärt konventionella och tråkiga i sin musiksmak.

Ja, man fick liksom inga livstecken. Det var som om de inte motsvarade de starka elementen i sin egen musik. Känns lite creepy. Några av dem återkom också flera gånger till olika artister som hade framträtt i tv-programmet Så mycket bättre. Well, inget ont om Så mycket bättre, men det blir liksom deppigt när folk bara går all in Ooooohhh!

Men det där gäller ju också folk i allmänhet. Hur de nöjer sig med sånt på musikfronten. Jag har tittat på programmet nån gång, och ibland har det ju varit riktigt bra tolkningar, men jag har svårt för programformen — feelgooderiet, kändisgäggigheten. Blir lite mycket, va. Samtidigt kan hos vissa jazzheads skönjas ett visst förakt mot just populärmusik. Minns när jag en gång för typ 20 år sedan pratade om franska popikonen France Gall med en etablerad svensk jazzmusiker i blåssektorn.

Han hade inte någon som helst förståelse för vad hon gjort och presterat. Verkade oförmögen att se något bra i den populärnivå som hon representerar. Trist ju, tänkte jag, vad du missar grejer, mannen. Ja, vad ska man tänka? När jag spelade upp den senares hit Lolita från blev han verkligen helt avhängd och liksom lynnig, visade nästan humör. Skumt, tänkte jag — den som är så pigg och bra!

Tillbaka till jazzgänget på krogen. De framstod faktiskt som riktigt mossiga, förutom en av kvinnorna. Hon var typ 44 och mer alert. Hade lirat i flera synth, punk- och rockband genom åren klaviatur, gitarr och sång. Hon hade en bredare referensbas, var mer bevandrad och öppen än de andra. Med henne kom vi att prata alltifrån ny svensk punk, country, psych-rock och synth till Lana Del Rey, Boy Harsher och Bob Hunds sprillans nya platta.

Det var kvällens behållning. Men de övriga alltså..