Elektriska störningar i hjärtat

Tanken med att starta en specifik arytmigrupp på Facebook är att man som drabbad ska kunna träffa andra människor med liknande problem.

Fladder i bröstet stress

Jag har kommit i kontakt med en annan ung tjej som precis som jag upplever att man inte alltid blir tagen på allvar inom vården. Vi upplever att det mesta fokus kring hjärtsjukdomar ligger kring infarkter eller möjligen förmaksflimmer som tillhör arytmierna, men ofta är åldersrelaterat. Dessutom är det så att patienter med hjärtinfarkter får en eftervård som saknas för till exempel oss med arytmier.

Nu kanske inte vi behöver stöd och råd för hur vi ska förbättra vår hälsa genom kost och motion, men det mentala stödet saknas. Att leva med arytmier och inte veta om det är nu man ska svimma eller dö är väldigt påfrestande då man blir väldigt stressad och kan uppleva svår ångest. Ångest som ibland leder till psykiska följdsjukdomar. Så genom att starta den här gruppen tänkte vi samla alla som vill, så att man har möjlighet att dela tankar och erfarenheter med varandra.

Helt enkelt att vara ett stöd för varandra. Vid paroxysmalt attackvis förmaksflimmer går flimret över spontant. En attack kan vara från enstaka minuter upp till flera dygn. Förmaksflimret återkommer oftast men med varierande tidsintervaller. Vid en ny episod av förmaksflimmer kan man ofta med hjälp av läkemedel som sänker pulsen avvakta något dygn med akut behandling såsom elkonvertering, då flimret ofta slår om till normal rytm av sig självt.

Vid svåra symptom skall man alltid söka sjukhus för bedömning. Behandling med läkemedel Behandlingen inriktas såväl på hjärtrytmen som på risken för stroke. Akut läkemedelsbehandling I första hand ges läkemedel för att lindra symtom genom att sänka pulsen, som oftast är förhöjd när ett förmaksflimmer börjar. Istället för att elkonvertera kan ett läkemedel ges och inom 3 timmar kan flimret övergå till normal rytm.

Det fungerar för cirka 50 procent av patienterna om det ges tidigt efter flimmerdebut. Kontinuerlig läkemedelsbehandling Här finns flera läkemedelsgrupper och vilka läkemedel man ordineras beror på många faktorer. Till exempel ålder, kön, andra sjukdomar med mera. Läkemedelsgrupper 1. Dessa nya läkemedel används i Sverige under namnen Pradaxa dabigatran , Xarelto rivaroxaban , Eliquis apixaban och Lixiana edoxaban.

De nya läkemedlen dominerar nu helt den blodförtunnande behandlingen vid förmaksflimmer.

Stoppa förmaksflimmer själv

De fungerar bra tillsammans med föda och andra läkemedel och de minskar risken för vissa typer av allvarliga blödningar. Sedan rekommenderar läkemedelsverket att NOAK används i första hand vid nyinsättning av blodförtunnande behandling. Läkemedelsverket rekommenderar också att alla patienter med förhöjd risk för proppar skall få behandling.

Warfarin används med fördel Waran används framför allt vid kraftigt nedsatt njurfunktion, vid samtidig förekomst av mekaniska klaffproteser och vissa typer av samtidig klaffsjukdom. Valet av NOAK-preparat styrs oftast av regionala rekommendationer, men vissa medicinska förutsättningar, patientens preferens och läkarens bedömning spelar också stor roll.

Hög effekt av behandlingen Effekten av den blodförtunnande behandlingen är hög, risken för stroke minskar med cirka 70 procent och dödligheten med cirka 25 procent. Behandlingen innebär också en viss risk för blödning, men nyttan med behandlingen är större än risken sett på gruppnivå. Dessa läkemedel har liten eller ingen förebyggande effekt på flimmerepisoder utan lindrar i första hand symptom genom att normalisera hjärtfrekvensen.

Rytmstabiliserande läkemedel antiarytmiska läkemedel Rytmstabiliserande läkemedel minskar retbarheten i hjärtats elektriska system. De kan göra att risken för nya flimmerattacker minskar. Oftast föreslås denna typ av behandling efter några symptomgivande återfall i förmaksflimmer. Behandling med rytmstabiliserande läkemedel bör initieras och kontrolleras av hjärtläkare.

De vanligaste läkemedlen som nu används heter Multaq, Tambocor och Cordarone. Rytmstabiliserande läkemedel bromsar inte alltid hjärtrytmen under en attack, utan används i första hand för att förhindra nya attacker. Andra åtgärder vid förmaksflimmer Elkonvertering vid förmaksflimmer Om förmaksflimret blir bestående och ger besvärande symptom kan man göra en elkonvertering.

Under en kortvarig narkos ges en elektrisk stöt genom bröstkorgen. Detta "nollställer" hjärtats elektriska aktivitet och ger en möjlighet den normala rytmen att ta över igen. Ibland görs också elkonvertering på försök för att se om åtgärden ger stor skillnad i symptom. Om så är fallet kan det tala för att fortsätta att försöka bibehålla normal rytm. I längre perspektiv kommer dock de allra flesta återfalla i flimmer, så många som hälften återfaller inom en månad efter elkonvertering.

Hjärtat slår hårt vid vila

Elkonvertering innebär en viss ökning av risken för proppbildning och stroke, men riskerna är mycket små om blodförtunnande behandling ges utan avbrott minst tre veckor före och fyra veckor efter elkonvertering. Hos patienter med riskfaktorer skall emellertid blodförtunnande behandling ändå starta så snabbt som möjligt. Kateterablation vid förmaksflimmer Hos patienter som har återkommande symptomgivande episoder av förmaksflimmer är kateterablation ett alternativ.

Kateterablation genomförs idag på 11 kliniker i Sverige. Behandlingen kallas även lungvensisolering och är inriktad mot att isolera de områden i hjärtats vänstra förmak där flimret ofta startar. Detta åstadkoms genom att katetrar förs in till hjärtat via blodkärl i ljumsken. Ingreppet har visat sig mer effektivt än rytmförebyggande mediciner. Förmaksfladder Förmaksfladder beror på elektrisk rundgång, oftast i höger förmak.

Vid förmaksfladder blir vanligen en del av de elektriska impulserna i förmaket blockerade på väg ner till kammaren. Förmakens sammandragningar är visserligen oftast regelbundna, men de är svagare än normalt och alldeles för snabba. Den normala förmaksfrekvensen är ofta mellan och impulser per minut vid fladder, men minst varannan elektrisk fladderimpuls blockeras vanligen i AV-knutan och når inte kamrarna.

Orsaken till förmaksfladder Orsaken till fladdret är ofta andra underliggande hjärtsjukdomar som förstorar förmaket. Även om mekanismerna som ger förmaksflimmer är andra än de som ger förmaksfladder lider många patienter av både flimmer och fladder. Ur blodproppssynpunkt behandlas fladder som flimmer. Fladder i höger förmak kan hos cirka 90 procent av patienterna botas med ablationsbehandling.

Bradykardi Bradykardi innebär att hjärtat slår långsammare än normalt — färre än 50 gånger i minuten. Blir uppehållen i hjärtrytmen långa kan man svimma helt utan förvarning. Oftast kommer hjärtat igång av sig själv igen och patienten vaknar upp, annars behövs hjärt-lungräddning. En plötslig svimning bör alltid leda till akut sjukhusbesök och utredning. Behandlingen vid bradykardi är pacemaker.

Extraslag i hjärtat Alla hjärtan hos vuxna slår extra slag ibland, mer eller mindre ofta. Orsaken till extraslag är att förmaken eller kamrarna aktiveras för tidigt. När hjärtat slår 60 slag per minut är det en sekund mellan slagen. Om extraslaget kommer redan efter en tredjedels sekund har hjärtat inte hunnit fyllas med blod och själva extraslaget blir svagt.

Efter extraslaget följer som regel en paus och slaget som sedan följer upplevs ofta som ett hopp, en volt, eller en rejäl dunk i bröstet. För den som i övrigt har ett friskt hjärta är extraslag inte farligt. Vid många extraslag i kamrarna som försämrar pumpfunktionen kan ablationsbehandling övervägas.

Det är därför viktigt med en noggrann utredning när man känner symtom som tyder på hjärtrytmrubbning. Samband med annan hjärtsjukdom Majoriteten av hjärtrytmrubbningarna är förvärvade och endast en mindre andel är ärftliga. Många hjärtrytmrubbningar är kopplade till andra hjärt-kärlsjukdomar. När det finns ett samband med en hjärtsjukdom som kan ha en ärftlig faktor kan information om andra familjemedlemmars hälsa bidra vid den kliniska bedömningen.

Hjärtats struktur och kranskärlens funktion undersöks med hjälp av ultraljud, magnetkamera, olika former av röntgen eller scintigrafi. Utredning av hjärtats elektriska funktioner EKG En elektrokardiografisk undersökning EKG är första steget för att hitta orsaken till den elektriska oro i hjärtat som orsakar rytmrubbningarna. Ett vilo-EKG kan, om mätningen görs vid rätt tillfälle, visa vilken hjärtrytmrubbning patienten lider av.

Ett EKG kan också visa vilket fel som skapar rytmrubbningen, till exempel en elektrisk extrabana. Dessutom visar EKG tecken på om det finns en annan hjärtsjukdom, exempelvis genomgången infarkt. EKG tas med hjälp av elektroder som fästs på bröstkorgen, handlederna och vristerna och kopplas till en EKG-apparat. Arbets-EKG Många som drabbas av hjärtrytmrubbningar klagar på trötthet vid fysisk ansträngning.

Detta kan bero på en skada i retledningssystemet. För att undersöka detta kan en rytmrubbning provoceras fram vid ett arbets-EKG. Ett arbets-EKG genomförs på löpband eller en testcykel och visar arbetsförmågan samt om pulsen och blodtrycket ökar som de ska, om det finns tecken på syrebrist i hjärtmuskeln och om det uppstår rytmrubbningar i hjärtat vid ansträngning.

Resultaten jämförs med normalvärden beräknade efter ålder, kön och kroppsstorlek. Bandspelar-EKG Bandspelar-EKG är en bra undersökningsmetod om patienten har täta symtom av hjärtrytmrubbningar — en eller två gånger per dygn. Bandspelar-EKG registrerar hjärtrytmen slag för slag. Bandspelaren bärs vanligtvis under ett par dygn och patienten för loggbok och markerar när symtomen känns.

Den som granskar resultaten kan då se om symtomen har någon direkt koppling till en rytmrubbning och om denna provoceras av ansträngning eller annan aktivitet. Event recorder Är symtomen sällsynta används ibland en event recorder. En event recorder är en bärbar dosa med EKG-funktion där man själv kan starta en registrering när hjärtsymtom uppkommer.

Registreringen sänds via telefon till sjukhuset för analys. En självaktiverad event recorder — som nuförtiden även finns som tillbehör till vissa mobiltelefoner — bygger på att symtomen varar minst en minut, annars hinner man sällan aktivera den. Om symtomen är korta och sällsynta kan lösningen vara en under huden inopererad event recorder som automatiskt aktiveras när rytmrubbningarna uppstår.

Invasiv elektrofysiologisk undersökning Vid invasiv elektrofysiologisk undersökning förs vanligen tre stycken, 1,2—2 millimeter tunna, sladdar in till hjärtat via blodbanan från den ena eller båda ljumskarna. Sladdarna kopplas till en avancerad EKG-utrustning och en pacemaker. Genom pacemakern skickas sedan impulser för att se hur retledningssystemet fungerar, om det finns extra banor, var de finns och om det finns en ökad elektrisk retbarhet i hjärtat.

Om det visar sig att hjärtrytmrubbningen orsakas av en extrabana, AVNRT eller fladder är det vanligt att vid samma tillfälle ge behandling med ablation. Det vanligaste är att denna undersökning utförs som en inledning till en planerad ablationsbehandling. TAS — transesofageal elektrisk stimulering Icke-invasiv elektrofysiologisk undersökning, TAS — transesofageal elektrisk stimulering, eller matstrupselektrogram som det allmänt kallas — kan användas då man misstänker dolt WPW-syndrom eller AVNRT och överväger behandling med ablation.

Vid TAS förs en tunn sladd via ena näsborren ner i matstrupens nedre del bakom förmaken, vilket gör det lättare att bedöma förmakens aktivitet i förhållande till kamrarnas. Sladden kopplas till en yttre pacemaker som används för att starta en hjärtklappningsattack, som sedan kan bedömas från det EKG som registreras samtidigt. Denna metod är enklare än den invasiva, men har sämre förmåga att ställa rätt diagnos.

Detta är numera en alltmera sällan utförd undersökning. Undersökning vid akuta besök EKG-registrering via matstrupen är ett bra diagnostiskt hjälpmedel som används också när patienter kommer in akut med pågående hjärtklappning och det inte går att avgöra vilken hjärtrytmrubbning det rör sig om från vanligt EKG. Om patientens tillstånd tillåter görs då både vanligt EKG och ett matstrupselektrogram för att avgöra vilken slags hjärtrytmrubbning som orsakat hjärtklappningen, innan attacken bryts med läkemedel eller elkonvertering.