Sjuka stafettläkare

Men runt bakhuvudet finns ett ansikte i gråt, eget eller anhörigs. Förnekelse av sjukdom och svårigheter att stiga ur den professionella rollen känner nog många läkare igen. Sjukdom och död för egen del ska inte existera under hektiska yrkesår, men de tio berättelserna speglar överraskningen att det faktiskt kan hända. P C Jersild nämner i sitt förord att han själv två gånger räddats från livshotande sjukdom.

Han påpekar att bidragen redovisar såväl ett yttre medicinskt som ett inre upplevelseperspektiv utifrån läkarens smärtpunkt — och med en litterär kvalitet som om läkarna vore yrkesförfattare! De sakliga bidragen gör Jersild engagerad, »ja faktiskt känslomässigt golvad«, skriver han. Inget dåligt betyg! Redaktör är Jonatan Wistrand, som själv upplevt cancersjukdom och disputerat i ämnet »läkaren som patient«.

Ambitionen i antologin har varit att placera läkaren som patient i dagens verklighet, ge inblick i tankar och överväganden som sjukdom fört med sig, till exempel oro och sorg, men också hur egen erfarenhet av vårdapparaten och patientrollen blir en tillgång i yrkesutövningen. Alla bidrag är läsvärda. Ett förhållningssätt som förvisso inte heller är helt oproblematiskt.

Studien ligger i detta avseende tydligt i linje med tidigare undersökningar, främst enkät- och intervjustudier, som på liknande sätt har visat att läkares professionella och personliga identiteter sätts på prov när de behöver söka vård. Men det är inte enbart som patienter läkare kan känna rådvillhet. Många som jobbar i vårdyrken upplever utmaningar med att ta hand om en sjuk doktor.

Hur ska man på bästa sätt närma sig den sjuke? En vanligt förekommande föreställning, som exempelvis behandlas i en artikel i BMJ Open skriven av Örebroforskaren Mia Svantesson och hennes kollegor, är att vårdpersonal bör behandla sjuka läkare som vilka som helst. Med hjälp av invanda rutiner kan man kringgå problematiken och på så sätt försäkra sig om att jobbet blir genomfört på ett adekvat sätt.

Det handlar i viss mån om rätten att få sjukvård på samma premisser som andra patienter. Jonatan Wistrand, forskare I likhet med Svantesson och hennes kollegor framhåller Jonatan Wistrand att ett sådant förhållningssätt emellertid inte är okomplicerat. Problemet är inte att behandlande läkare och läkarpatienten inte tar sig an de sedvanliga rollerna i det medicinska mötet — problemet är snarast att det inte finns någon traditionell rollfördelning att förhålla sig till.

Jonatan Wistrand argumenterar för att en personcentrerad vård, snarare än en patientcentrerad, kan vara ett lämpligt sätt att ta sig an problematiken.

Slf logga in

Genom att lyfta sig ur den sedvanliga dramaturgin, genom att uttryckligen adressera och artikulera frågor om roller och ansvar, ger man utrymme för patienten att bestämma hur hen vill bli betraktad, ett förhandlingsutrymme uppstår, vilket i sin tur kan bidra till att sjukvården blir mer tillgänglig. Forskaren Jonatan Wistrand argumenterar för en personcentrerad vård i stället för en patientcentrerad.

Foto: Adam Öhman Jonatan Wistrand gestikulerar lätt med handen för att illustrera trösklarna i form av nivåskillnader i luften. Efter en promenad, som har tagit oss via Lundagård, förbi Kungshuset och dess slottslika torn, sitter vi på en restaurang på Kyrkogatan. Det är lunchrusning, sorligt, och klirrar lätt i glas och porslin.

Tidigare forskning har visat att läkare överlag söker vård senare än befolkningen i stort, är mer obenägna till sjukskrivning vid egen ohälsa och använder narkotikaklassade läkemedel i större omfattning. I patientens roll förväntas man till exempel överlåta en del av kontrollen över den egna kroppen och vara bekväm i det.

Läkaren å sin sida förväntas ha full kontroll och inte visa sig svag. I den situationen är det lätt att bli motsträvig — men också överdrivet följsam. Och båda dessa situationer kan kännas väldigt bekymmersamma för båda parter. Hur man än beter sig kan man upplevas som mer besvärlig än andra patienter och riskerna för miss­tolkningar är många.

Basbeloppstaket

Rollkonflikter I äldre litteratur där läkare i själv­biografisk form beskriver sina upplevelser som patienter — så kallade patografier — kan man tydligt se hur dessa rollkonflikter har utvecklats genom åren, berättar Jonatan Wistrand. Under det tidiga talet beskriver läkarna ofta hur de tveklöst ville fortsätta vara just läkare — även i rollen som patient.

I liknande berättelser från talet ligger fokus mer på rollförvirring och det är plötsligt mer otydligt hur läkaren egentligen vill upplevas i sin patientroll. Bilden av den ständigt beslutskapabla yrkesföreträdaren har mattats av, även om den till viss del fortfarande upprätthålls och reproduceras i många av våra samtida kultur­yttringar. För år sedan var läkar­yrket fortfarande mer av ett kall och läkarrocken betydligt svårare att hänga av sig efter arbetsdagens slut.

Empirisk studie I Sverige har det forskats betydligt mindre om läkaren som patient än det har gjorts i England och USA — något som Jonatan Wistrand vill ändra på.